OBS: Radioessän

Är friheten att uttrycka vår sexualitet ett krav att göra vår åtrå till tal? Patricia Lorenzoni ser en värld inordnad i könets kunskapsregim.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Fjodor Dostojevskij sa en gång: ”Vi har alla krupit fram ur Gogols kappa.” Han syftade på den ukrainsk-ryske kollegans novell ”Kappan”, liksom på Gogols avgörande betydelse för den ryskspråkiga prosakonsten.

En motsvarande sentens för det senaste halvseklets kulturteori skulle kunna vara: ”Vi har alla krupit ut ur Foucaults biktbås.” Få tänkare under efterkrigstiden har såsom fransmannen Michel Foucault påverkat vår förståelse av hur vi som människor formas i ett intrikat samspel mellan kunskap och makt.

Foucault var idéhistorikern som förvägrades att disputera i Uppsala, men som revolutionerade den historiska forskningen med sina lika nitiska som associativa läsningar av arkiven. Han var professorn som under 1968-revolterna gjorde studenterna sällskap på barrikaderna, men som också kritiserade 68-rörelsens mest omhuldade myter. Inte minst den om sexuell frigörelse, en kritik formulerad i boken ”Viljan att veta” från 1976. Och det är här biktbåset kommer in.

Egentligen var ”Viljan att veta” bara första delen i ett mer omfattande projekt om sexualitetens historia, ännu oavslutat vid Foucault alltför tidiga död till följd av aids 1984. Boken tar avstamp i den sexuella revolutionens självbild, och är en uppgörelse med idén om sexuell frigörelse. En kritik av en historieskrivning som såg samtidens idoga tal om det sexuella som en brytning med äldre tiders förtryck.

Där andra såg befrielse, såg Foucault en intensifierad maktutövning som kom till uttryck i ett påbud att ständigt och jämt tala om könet och sexualiteten. Detta tvång att tala föddes inte med den sexuella revolutionen. Foucault spårar det bakåt, bland annat till det katolska biktbåset och historiska förändringar i prästernas biktmanualer. Under medeltiden hade bikten främst uppehållet sig vid om den sexuella handlingen rymdes inom det religiöst legitimas gränser eller ej. ”Sodomi” var termen för vitt skilda praktiker som gemensamt hade synden. Men efter det tridentiska kyrkomötet i mitten av 1500-talet kom manualerna successivt att snarare rikta in sig på själen dolda skrymslen. Bikten blev allt mer den plats där tankarna, fantasierna och begären skulle blottas och rannsakas. Ett krav, skriver Foucault, att ”försöka göra sin åtrå, hela sin åtrå, till tal”.

Kyrkans roll här skulle så småningom övertas av medicinen och psykologin. Foucault ser en lång kontinuitet, i det att vi alltmer kommit att ställa frågan om vilka vi är till våra kön. Vad slags människor, vad slags subjekt, blir vi därigenom? Den gamla tidens sodomit definierades genom handlingen. En syndare, det är sant, men syndare är vi å andra sidan alla. Med moderniteten skulle våra sexuella begär och drifter knytas till vår identitet på ett nytt sätt. Om du identifierar dig som homosexuell, handlar det inte bara om vem du har sex med. Homosexualiteten blir ett raster över hela din person.

När Foucault skrev ”Viljan att veta” var homosexualitet ännu sjukdomsklassat i Sverige. Så förblev det till 1979. Så sent som 2013 tvingades transpersoner till sterilisering för att få könskorrigering. Först 2024 röstades en förenkling av den komplicerade processen att byta juridiskt kön igenom. Det tycks finnas goda argument för att se den moderna svenska historien som en successiv befrielse av både könet och av de sexuella begären.

Betyder det att Foucaults kritik är irrelevant? För att svara på det, bör vi först ställa frågan: Vem omfattas av befrielsen till att börja med? Jag kommer att tänka särskilt på en specifik situation där en människas förmåga att omsätta sitt kön och sitt begär i ”rätt” slags tal blir en fråga på liv och död: asylprocessen.

2020 publicerades en rapport av Aino Gröndahl, asylrättsjurist på RFSL. Gröndahl hade gått igenom över 2000 avslagsmotiveringar i asylärenden från de senaste åtta åren. På 170 sidor får vi en inblick i vilka förväntningar som möter den som sökt skydd i Sverige med asylskäl grundade på sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck.

I en asylutredning anges regelmässigt som främsta bevisning den sökandes ”berättelse”. Vid ett enstaka intervjutillfälle med Migrationsverket ska den som flytt berätta om sina asylskäl. I hbtqi-ärenden innebär det att tala om sitt kön, om sina begär, och inte minst, om sin identitet.

Foucault läste de katolska biktmanualerna som del av en kunskapsproduktion om könet, vilken ytterst handlade om makt. Intervjurummet, där den asylsökande måste vränga sin själs skrymslen, är inte helt olikt. Här finns en hel begreppsapparat och förståelseram som vid intervjutillfället bara antyds, men som den sökande likväl behöver behärska. För, låt oss säga, en person som flytt ett land där samkönade relationer straffas med fängelse, räcker det inte att hen har samkönat sex. Hen måste kunna redogöra för en livsstil, en identitet, en inre resa som utmynnat i en insikt om vem hen egentligen är.

Kort sagt, den asylsökande måste kunna verbalisera en personlighetsutveckling som harmonierar med modernitetens påbud att identifiera sig genom sitt kön och sina begär.

Konsekvenserna framstår som både brutala och absurda. Gröndahl ger rikliga exempel på personer som fått utvisningsbeslut med hänvisning till att de inte förmått göra en precis distinktion mellan att vara homosexuell och bisexuell, att de inte reflekterat i förväntad grad över sina begär, eller att de inte kunnat verbalisera en specifik livsstil. Som ett av de citerade besluten säger:

Migrationsverket ifrågasätter inte att du har sex med män, men bedömer sammantaget att du inte har lämnat tillförlitliga uppgifter om att du tillhör gruppen homosexuella män.

Gröndahls rapport publicerades alltså 2020, och den visade hur avslagsmotiveringar i hbtqi-ärenden närmast rutinmässigt bröt både mot både gällande lag och mot Migrationsverkets egna rättsliga ställningstaganden. Verket tog den på allvar och inledde utbildningsinsatser. Men 2023 gjorde Gröndahl en uppföljning där hon fann att effekterna av insatserna uteblivit. De krav som ställdes på hbtqi-flyktingar då, fortsatte att ställas även nu. Gröndahl kommenterade det som ”en rättsskandal som pågår i det tysta, bakom sekretess och tystnadsplikt”. I ett land som likt Sverige gärna berömmer sig om sin hbtqi-vänlighet, kan det framstå som både chockerande och gåtfullt.

Men kanske är det just genom Foucault biktbås vi ska förstå denna skandal i en utebliven skandal. För Foucault var modernitetens pratsjukhet om könet och sexualiteten ett uttryck för maktens allt intimare inträngande i våra liv. För att vara rätt slags subjekt, det vill säga fullt ut människa, måste vi kunna tala om oss själva på ett sätt som låter sig inordnas i denna könets kunskapsregim. Så blir även den hbtqi-certifierade sexuella frigörelsen del av en större apparat för att göra skillnad på folk och folk. Den som inte klarar testet i biktbåset, behandlas som mindre än människa.

Patricia Lorenzoni
idéhistoriker och författare