Feb 10 2025 9 mins 3
Jakten på evigt liv är gammal. Under 1900-talet fick idén nya former. Dan Jönsson ser en poäng i att hålla liv i odödligheten.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-02-26.
På morgnarna när jag står framför badrumsspegeln och begrundar de djupnande vikarna i hårfästet faller min blick på en liten medicinflaska jag köpte en gång för många år sedan i en butik på Brick Lane i Londons East End. Flaskan innehåller något som heter Blessed Seed Oil, en hemlig mixtur som sägs hjälpa mot allt från impotens och håravfall till reumatism och ögonsjukdomar. Enligt någon guru som citeras på förpackningen innehåller Blessed Seed ”ett botemedel mot alla sjukdomar, utom döden”. Det låter förstås livsfarligt; ändå är det för det där citatet som flaskan har fått stå kvar på hyllan. Trots allt skänker den lite hopp i förgängligheten, hoppet om att även döden faktiskt är en sjukdom bland andra, även om vi till dags dato inte har hittat någon bot för den.
En revolution var knappast värd sitt namn om den inte också ville spränga gränserna i tid och rum.
Men vad vore den mänskliga civilisationen om vi inte åtminstone försökte? Den 7 april 1928 dog den sovjetiske forskaren och revolutionären Alexander Bogdanov i sitt laboratorium i Moskva. Dödsorsaken lär ha varit blodförgiftning, eller möjligen malaria. Bogdanov var en av den ryska revolutionens veteraner, han hade varit med när bolsjevikpartiet grundades och efter revolutionen ledde han den kommunistiska kultur- och propagandaorganisationen Proletkult. Men han var också besatt av tanken att partiets stora uppgift, när kapitalismen väl var avskaffad, var att övervinna döden. Hans idé var egentligen ganska enkel: med hjälp av regelbundna blodtransfusioner kunde man hjälpa kroppen att bromsa åldrandet och på så vis skjuta döden på en oviss framtid. I sitt Institut för Blodtransfusioner utförde Bogdanov under några år på tjugotalet en serie experiment, som alltså fick ett fatalt slut när han av misstag råkade byta blod med en malariasjuk patient.
Den här historien är nästan glömd idag, men faktum är att i den ryska revolutionens tankegods var sådana här spekulationer inte oviktiga. Ursprunget finns hos författaren Nikolaj Fjodorov, som i några uppmärksammade skrifter i slutet av artonhundratalet proklamerade en rörelse han kallade ”kosmismen”, vars program gick ut på att mänsklighetens uppgift var att göra sig till herre över tid och rum – mer konkret verka för odödlighet och de dödas uppståndelse samt kolonisera rymden. Fjodorov själv var långtifrån någon revolutionär, ändå tog många revolutionärer till sig hans idéer och utvecklade dem under namnet ”biokosmism” som en logisk förlängning av det egna emancipationsprojektet. En revolution var knappast värd sitt namn om den inte också ville spränga gränserna i tid och rum. Avskaffandet av döden sågs inte minst som en fråga om upprättelse för dem som fallit offer för historiens tyranner; en befrielse som bara omfattade de levande var helt enkelt inte rättvis.
Från att i årtusenden ha förankrats i det religiösa blev alltså drömmen om ett evigt liv till ett vetenskapligt och politiskt projekt. Liksom de kosmiska fantasierna: det var biokosmisternas idéer som tände gnistan till det som med tiden blev det sovjetiska rymdprogrammet, och när raketforskningen tog sina första stapplande steg på tjugo- och trettiotalen var de ideologiska banden fortfarande starka. Konstantin Tsiolkovskij, som brukar anses som det sovjetiska rymdprogrammets fader, var starkt inspirerad av Fjodorov, och även om Alexander Bogdanovs död på laboratoriebänken blev slutet för de revolutionära odödlighetsdrömmarna, så överlevde de alltså på sätt och vis i sublimerad form. De sovjetiska rymdfärdernas betydelse som symboler för den djärva, himlastormande kommunismen är omöjlig att överskatta.
Men det här betydde inte att idéerna om odödlighet hade tömt ut sin politiska kraft. Nästan samtidigt som i Ryssland, mellan de båda världskrigen, pågick bland tyska kristna intellektuella en intensiv debatt om evighet och odödlighet. Bakgrunden var i stort sett densamma som hos biokosmisterna: en religiös världsbild som i takt med den moderna rationalismens framväxt krympt ihop till en historisk horisont där evigheten helt enkelt inte fick plats längre. Framför allt Darwins evolutionsteori hade fått de eviga perspektiven att framstå som myter och vidskepelse, och i den samhällssyn som växte fram vid nittonhundratalets början sågs det istället som den centrala uppgiften att ägna kraft åt att förbättra förutsättningarna för livet här och nu, helst med vetenskapliga metoder; en ambition som den svenske statsvetaren Rudolf Kjellén redan 1916 kallade för ”biopolitik”. I pilens ännu oanade riktning låg förstås den rasbiologiska forskningen och nazisternas eugenik.
Mot den här utvecklingen protesterade teologer som Franz Rosenzweig och Karl Barth. Tvärt emot att som de ryska biokosmisterna se odödligheten som en del av ett rationalistiskt samhällsomstörtande projekt, där forskning och ny teknik spelade en avgörande roll för att spränga jordelivets gränser, så såg de modernitetens materialistiska livssyn som själva grundproblemet. För Rosenzweig och Barth kunde den mänskliga tillvaron inte begränsas till ett ändligt, historiskt och materiellt, perspektiv. Som teologen Mårten Björk formulerar det i sin avhandling ”Life Outside Life” från 2018 sökte de sig bortom den förgängliga världen, mot dess ”utsida”. Det var där, i föreställningarna om evighet och odödlighet de fann det enda perspektiv som kunde ge människans tillfälliga, historiska existens en mening.
som individuellt projekt är risken snarare att evigheten skulle föda en varelse som är mer monster än människa
Den politiska hållning som blev synlig från denna livets utsida handlade förstås inte ett dugg om att här på jorden förverkliga ett odödligt människosläkte och de dödas uppståndelse. Utan helt enkelt om hur man som människa bör leva, nämligen i ständig medvetenhet om döden och, särskilt hos Barth, i en strävan att undkomma den antagonistiska, nedbrytande kampen för överlevnad. Livet är mer än så, mer än död och dödande. Det är nog ingen överdrift att säga att Barth, Rosenzweig och andra tänkare i samma anda med sitt sätt att vända ryggen till en destruktiv historisk utveckling förebådade den civilisationskritik som ligger till grund för mycket av dagens gröna ekoideologi – som ju på många sätt också den försöker hitta ett politiskt metaperspektiv, ett sätt att se på världen från andra sidan utvecklingens gränser, med andra ord från dess kosmiska ”utsida”.
Och visst är det så att politiken, i och med de senaste årens klimatlarm, mer och mer har fått en dragning åt den här sortens utsidesperspektiv? Helt logiskt, när man tänker på saken – för handlar kanske inte det politiska i sig om att överskrida det individuella livets horisont, i både tid och rum? De ryska biokosmisterna, mitt i sina utspejsade fantasterier, hade förstått den saken, och vår tids stamcellsforskning kan ju på sätt och vis ses som ett historiskt eko av Alexander Bogdanovs blodtransfusionsexperiment. Om det är svårt att tänka sig något mer dystopiskt än de kryotekniska laboratorier som om några hundra år kommer att återuppväcka sina nerfrysta kunder till en förstörd planet, så kan jag ändå tänka mig att odödligheten rent politiskt vore en bra idé, just för att den skulle vidga perspektiven och befria oss från de småskurna drivkrafter som förstör vår värld. Rent politiskt, alltså – för som individuellt projekt är risken snarare att evigheten skulle föda en varelse som är mer monster än människa. Odöd, snarare än odödlig. Då tappar jag nog hellre håret.
Dan Jönsson, författare och kritiker
Litteratur
Mårten Björk: Life Outside Life: The Politics of Immortality, 1914-1945. Göteborgs universitet, 2018.
